SMV Forever...

 av Lars B Lindqvist

 

År 1948 berättade familjens gode vän Helmer Berglund i Örebro för min far Artur att han ritat en husvagn baserad på flera nya idéer och tänkt bygga en prototypvagn som kunde provköras sommaren därpå. När han visade Pappa ritningarna, föreslog Pappa att han skulle bygga två vagnar samtidigt så att Pappa kunde köpa den andra och familjerna kunde göra en husvagnsresa tillsammans. Oväntade problem gjorde dock att Helmer knappast hann få sin egen vagn färdig i tid till den sommarresa familjerna tillsammans planerat vid flera sammankomster under vintermånaderna därefter. Pappa måste därför lösa sin husvagnsfråga på annat sätt.
Helmer var son till en av min farfars kompanjoner då de startade en smidesverkstad 1895 i smedjan intill den gamla hyttruinen vid Grythytteälven. Kompanjonerna Theodor Berg och Gustav Berglund försvann dock redan efter några år åt varsitt håll – Berg till Amerika och Berglund till tjänsten som verkmästare vid Wedevågs Bruk. Farfar drev därefter verksamheten vidare ensam – det företag som idag, 122 år senare, ägs och drivs av sonson-sonen Karl Lindqvist under namnet Grythyttan Stålmöbler.
Helmer hade tagit ingenjörsexamen 1920 vid välrenommerade Tekniska Gymnasiet i Örebro, TGÖ. Skolan var grundad 1857 och hade hunnit uppnå sin 90-årsdag, då jag 1947 kastades ut därifrån – ja, bokstavligen kastades ut. De nykläckta ingenjörerna langades ut på gården framför skolan liggande på yngre kamraternas utsträckta armar för att slutligen landa på fötterna med studentmössan rejält nedtryckt i pannan.
Helmer fick tidigt ta över den av fadern startade rörelse, som blev känd under namnet Sörby Mekaniska Verkstad och där jag praktiserade sommaren 1943 i avvaktan på att bli antagen till min tre års ingenjörsutbildning vid TGÖ. Och ett par minnen från den övningen; Ett är att Helmer, betitlad ”Ingenjörn”, alltid när han på morgonen passerade genom verkstaden hälsade sina anställda God Morgon genom att lyfta på hatten. Ett annat är att den omtyckte verkmästaren Olle Hägerås när han ville få något utfört frågade: ”Vill du göra det nu eller meddetsamma?” Eller som när han med skjutmåttet kontrollerade några gjutjärnsdelar, som jag lärde mig planhyvla i en s.k kipphyvel, konstaterade vara ”ungefär precis”. Men det blev också en och annan ”varg” som jag lärde mig var benämningen på underkända och kasserade delar – men jag var bevars nybörjare…

Helmers idé var att bygga en husvagn tillräckligt lätt för att få bogseras med fri fart. För att nå dit gällde att vagnens totalvikt inte fick överskrida en tredjedel av dragfordonets tjänstevikt. Annars var hastigheten begränsad till 70 km/h. Målet var alltså en lätt vagn utan avkall på köregenskaperna, vilket krävde låg tyngdpunkt, strömlinjeformad kaross och bra balans. Karosshöjden kunde därvid sänkas genom att golvet framtill i vagnen utformades som en nedsänkbar låda, varigenom full ståhöjd uppnåddes intill pentry och toalettutrymme. Golvlådan manövrerades med en spak i lådans framkant innanför entrédörren. Den som i hastigheten glömde att lyfta lådan före avfärd och hade oturen att köra över någon större ojämnhet i vägbanan kunde räkna med en obehaglig reparationskostnad. 1955 försågs vagnen med buktade långsidor, varvid tvättstället med tillhörande slaskhink kunde nischas in på dörrens insida. Försörjningen med färskvatten skedde med ett par väl tilltagna plastdunkar placerade under pentryt. Mittemot entrédörren fanns en garderob. Den rundade exteriören gav snart snabbt vagnen epitetet ”Ägget”.
SMV-vagnen, som var den officiella beteckningen, hade baktill ej full ståhöjd.  Där fanns dubbla tvärgående soffor även tjänstgörande som bäddar och där ryggstöden i utfällt läge fick samma funktion. Mellan sofforna fanns ett i taket utfällbart bord samt under sofforna liksom över ryggstöden förvaringsplatser för sängkläder m.m.
Några fler data om vagnen: Den var bygg på en ram av 40x40 mm stålrör med dragbeslag framtill och hade bladfjädrad stålaxel med luftgummihjul. Karossen bestod av formböjda limmade träspant med lätt isolering, lättmetallplåt utvändigt och björkplywood på insidan. Påskjutsbroms tillkom i början på 1960-talet. Vagnen hade från början rödspritkök, vilket senare ersattes av gasol och el. Den försågs även med fotogen- och därefter gasol- och eldriven uppvärmning samt gasol- och eldrivet kylskåp.
Köparna, som i de flesta fall själva hämtade sina hett efterlängtade SMV-vagnar, hänvisades för montering av dragbeslag och koppling av vagnens körriktningsblinkers, positions-, skylt- och bromsljus till ”Sme´n i Almby”, en verkstadsägare vid namn Bergström, vilken visade sig vara en inte bara duglig yrkesman utan också något av en livsfilosof hyllande principen att man alltid skulle kunna ”lita tusenprocentigt” på allt han gjorde. En gång när Helmer frågade honom om hur han kunde vara så välorienterad i det som hände runtom i världen svarade han: ”Jo, se det gäller att ha testiklarna ute”. Det kan ibland vara svårt med ordvalet.

 

En första längre provtur kunde planenligt genomföras sommaren 1949 av familjen Berglund, pappa Helmer, mamma Elin och sonen Mats och vår familj, pappa Artur, mamma Ann-Mari samt sönerna Lars Bertil och Örjan. För att klara sin del av resplanen måste Pappa skaffa en annan vagn, en enklare ”masonitvagn”, som snart skulle visa sig vara behäftad med vissa brister. Före andra världskriget såg man inte många husvagnar på våra svenska vägar. De få man kunde se var nog för det mesta gjorda av släpvagnstillverkare, eller också var det rena hembyggen.
Helmers erfarenheter av provkörningen gav värdefulla rön, som omsattes i den mindre serie han byggde påföljande vinter, ivrigt påhejad av den kände örebroadvokaten Clas Ljung, som otåligt väntade på det första exemplaret. Bl.a breddades vagnen något, och årstillverkningen ökade därefter snabbt utan att på länge hinna ifatt kön av köpsugna spekulanter. Priset på den första vagnen var 3.200 :-. Den redan trånga verkstaden i Sörby räckte inte längre till för denna skrymmande nykomling i sortimentet, och 1961 flyttades produktionen över till en ny fabrik i stadsdelen Adolfsberg varvid den gamla såldes. Produktionen ökades succesivt till 800 vagnar per år fram till 1972 då totalt 6500 SMV-vagnar tillverkats och då Mats, som övertagit rörelsen efter faderns död 1967, sålde den vidare till tre anställda, varav en var verkmästaren Olle Hägerås. När tillverkningen slutligen lades ner, fortsatte verkstaden i nya händer med reparationer och underhållsarbeten av begagnade SMV-vagnar. Mats behöll dock verkstaden som uthyrd.
Försäljningen skedde under flera år genom ”mun-mot-mun”-metoden. På 1960-talet började man dock visa upp vagnen på varumässor runt om i landet. Pappa hade redan då börjat ställa ut sina sommarmöbler i sådana sammanhang, vilket som regel skedde sommartid i en utomhusmonter. Följden blev att vi började samexponera våra produkter intill varandra. Under flera år började mässäsongen med Svenska Mässan i Göteborg i maj för att följas av Örebromässan i juni, Skånemässan i juli i Malmö samt emellanåt Expo Norr i Östersund för att avslutas med S:t Eriksmässan i Stockholm i augusti. Som ”mässhotell” fungerade våra SMV-vagnar uppställda intill varandra på någon av polisen anvisad plats i mässans närhet. Som i Göteborg på Lisebergs parkering eller i Stockholm uppe i Liljansskogen nära Kungliga Tennishallen på Storängsbotten där S:t Eriksmässan då avhölls. En minnesvärd parkeringsplats var friluftsmuséet Jamtli i Östersund med sitt alltid lika åtråvärda våffelbruk, där Örjan av värdinnan gemenligen titulerades som ”Möbelhandlarn”.
Visning och orderteckning skedde då helt av familjen Berglund och hos oss som regel av Pappa, Örjan och mig för att senare kompletteras med annan firmapersonal. Det hände då att Pappa bjöd några av sina anställda på resa och uppehälle över en helg för att med egna ögon se någon av metoderna att marknadsföra de produkter de dagligen arbetar med att framställa. Kvällarna efter stängningsdags tillbringades ofta med gemensam middag samt i Göteborg givetvis lisebergsbesök eller kvällskaffe i Slottsskogen eller Långedrag. Allt minnen av tiden med SMV-vagnen väl värda att bevaras.

  
Alltefter som fjällturismen vintertid började tillta, blev det också populärt att använda husvagnar inte bara som ambulerande fritidsstuga utan också vid skidveckor under barnens vinterlov. Där visade sig SMV-vagnen bli något av en pionjär, alltefter som särskilda husvagnsparkeringar med bl a framdrag el blev allt vanligare. Vagnens goda isolering samt eldrivna uppvärmning, kök och kylskåp var säkert bidragande orsak till SMV-vagnens popularitet som vinterviste i fjällen. Som föregångare gick inte minst Mats själv, som med familjen från att barnen var små vintersemestrade i fjällen från 1964 ända in på 2000-talet.
Till sist vill jag tacka Mats Berglund för kompletterande information om tillkomst, konstruktion och hela utvecklingen av SMV-vagnen samt bl a broschyrer, varur några bilder bifogas.